I Sverige har vi sedan länge en omfattande åldersdiskriminering. Den har förstärkts under pågående Corona pandemi. Begreppet 70+ har tillkommit som en definition av människor som anses ha passerat sitt ”bäst före datum”. Åldern 70 har såvitt jag vet valts helt utan medicinskt stöd, man valde bara en jämn siffra för att göra det enkelt för sig. Att man sedan väljer bort 80+ för sina enkätfrågor gör inte saken bättre.
Att alla människor är individer med olika förutsättningar är uppenbarligen ovidkommande. Diskriminering verkar vara helt OK så länge det inte gäller etnicitet eller kön för då gäller strikta regler.
Anledningen till åldersgränsen säger man är för att skydda våra mest ”sköra”. Skyddet har i många fall bestått av tidigarelagd palliativ vård som istället för skydd har gett höga dödstal för våra äldre.
Vi äldre ska kanske inte jämföras med produkter som blir sämre med tiden utan betrakta oss istället som något som blir bättre med tiden. Vi har tack vare vår ålder hunnit uppleva mycket och skaffa oss en mycket stor erfarenhet. Ett bra vin blir bättre med tiden.
För ett par veckor sedan var jag med om något ovanligt. Jag kom in i en trappuppgång i Umeå där det stod en ung man med barnvagn och väntade på hissen, när hissen kom sa han ”vi ryms inte samtidigt så varsågod ta hissen”. Förvånad klev jag in i hissen och noterade samtidigt att mannen hade ett asiatiskt utseende. Är det rasistiskt att tro att han hade en annan uppfostran än vad som är vanligt i Sverige.
Vi har bott ett antal vintrar i Thailand (sammanlagt 3 år) och har sett de enorma skillnaderna i hur man behandlar äldre där och här hemma.
David och de sju khmerflickorna.
Det här hittade jag när jag gick igenom mina gamla bloggar från Phnom Penh i Kambodja
Eftersom det här var en mellandag så tittade jag på floden och tog sedan en tur till Old Market som ligger i närheten av hotellet. Jag hade bara kommit in i området när jag slog huvudet i ett tak i khmerhöjd. Det blev ett sår som blödde litet men inte så farligt. Gissa om jag blev väl omhändertagen alla rusade till med vad man hade, plåster, väteperoxid, bomull och salvor. Jag placerades på en stol och sedan började behandlingen. Jag räknade till sju damfrisörskor med kunder plus en äldre dam som förde befälet.
Fundera en stund på hur folk hade reagerat om motsvarande hade hänt i Sverige.
Politikerväldet stöttat av media har gång på gång, landet över, påtalat att jobb inom äldreomsorgen passar nyanlända väl. Att det krävs en viss kompetens i språket har de tidigare inte velat kännas vid. Man har inte velat inse att välfärden och tryggheten för den äldre påverkas negativt när man bortser från nödvändiga grundkunskaper i språket och god kännedom om landets kultur och levnadsvanor.
Låt mig vara extremt tydlig – äldreomsorgen ska aldrig någonsin tillåtas vara ett integrationsprojekt där människor lär sig svenska språket och kulturen under arbetets gång.
En sak de flesta inte tänker på är att alla människor behöver känna sig behövda. Alla behövs rimligen på sin arbetsplats, men när pensioneringen kommer då blir det problem för många. Själv hade jag inga problem, campingen och två hus att renovera räckte mer än väl. Ni förstår inte hur välkommet den här typen av samtal är “du farsan du brukar ju fixa sånt här, hur skulle du göra om…?”
Som klassföreståndare i avgångsklassen i realskolan hade vi en mycket omtyckt lärare G S. När vi flyttade till Övik förde slumpen oss samman igen, vi handlade på samma livsmedelsaffär och apotek. Första gången vi träffades gick jag naturligtvis fram och frågade om det verkligen var G och det var det, men tyvärr var det ungefär allt han hade koll på. Min tolkning är att det var frun som handlade och att det säkraste var att han följde med. Så tragiskt att träffa en tidigare intelligent och klarsynt person och upptäcka att all skärpa är borta. Det här är det jag fruktar mest med att åldras, att plötsligt en dag inse att tankeförmågan är borta. Man brukar säga att den demente inte är medveten om sin situation. Men om man hela tiden övervakar sig själv och lägger märke till minsta lilla förlängning av tiden att minnas saker är jag rädd för att man själv inser sin situation.
Jag har också ett mycket tråkigt minne från min mammas sista tid i livet. Jag hade hämtat henne från Strandholmen i Nordmaling för att hon skulle få fira jul och nyårshelgen hos oss i Bålsta. Allt fungerade OK tills telefonen ringde klockan 4.00 på juldagsmorgonen. Personen i telefonen undrade om jag hette David och kände någon som hette Thea Lundberg dom hade nämligen hittat henne i sin trädgård på natten. Deras hus ligger ca 3 km från vårt och man måste ta sig över motorvägen E18 för att komma dit. Vilket uppvaknande! Hon hade vaknat på natten och kände inte igen sig i vårt gästrum utan skulle gå hem. Så i morgonrock och tofflor traskade hon iväg, vilken tur att hon togs omhand av trevliga människor. Jag ryser vid blotta tanken på vad som kunde ha hänt.
Det är faktiskt mysigt att åldras så länge man är frisk i både kropp och knopp och nån hör av sig ibland och vill ha hjälp med något eller bara prata så att man får vara gäst hos verkligheten en stund.