Min pappa föddes 1887 och var alltså 53 år när jag föddes, med den tidens mått var han väldigt gammal för att vara förälder. Det går inte att bara räkna antalet år när vi jämför människor då och nu. Nu lever människor mycket längre och åldras långsammare tack vare samhällets utveckling.
Min mamma var inte heller någon ungdom när jag föddes, hon var född 1900 och alltså 39 år när jag föddes.
Eftersom inga av mina halvsyskon var kvar i hemmet växte jag upp som enda barnet. Jag har inga minnen av mina halvsyskon från tiden i Orrböle, det enda undantaget är att Gösta lekte med mig runt den stora stenen som fanns på tomten.
Orrböle
Jag har inte så många minnen från Orrböle. Det är mest mina egna upplevelser som har fastnat i minnet.
Djuren är det viktigaste på en bondgård, de är en viktig del av bondens kapital därför måste djuren vårdas och respekteras. En paradox är att man tar väl hand om sin gris för att sedan när tiden är inne slakta och äta upp den. För mig som bondpojke är detta helt naturligt man föder upp nyttodjur för att sedan använda sig av dem. När hönsen inte värper ägg längre hamnar dom på tallriken. Hästen har av gammal tradition haft en särställning man slaktar och äter inte sin häst när den inte orkar utföra sina sysslor längre. Hästen anses vara det djur som står närmast människan. Än idag säljs hästkött ofta under andra beteckningar i handeln. Hamburgerkött tex.
Fåren var ofta lösa på gården på sommaren och jag hade stora problem med en bagge som jagade och stångade omkull mig. Vi något tillfälle var den tjudrad och då fick jag min hämnd, Jag hämtade ett vedträ och ställde mig precis utanför baggens räckvidd och när den kom rusande klippte jag till den med vedträt så mycket jag orkade. Min pappa som såg händelsen öste beröm över mig.
Det första riktiga minnet jag har är när jag tillsammans med mamma och moster Thyra åkte till moster Frida i Lindesberg, moster Frida var då svårt sjuk i cancer. Jag har alltid trott att det här var 1944 men eftersom moster Frida dog 1943 måste det ha varit 1943. Det jag minns är att jag blev biten av en hund för första gången. Små parvlar ska inte försöka klappa jakthundar i bur. Djur som djur tänkte den lille bondpojken.
Det andra minnet som jag definitivt kan tidsbestämma är när vi åkte buss för att hälsa på fastrarna i Järved vi åkte då kustlandsvägen som passerar några tiotal meter från där vi bor idag. Vad jag tydligt minns är att bussen fick stanna framför en bom, fästena för denna bom finns ungefär en kilometer från vårt hus, jag passerar fästena varje gång jag tar en hundpromenad åt det hållet. Det här måste ha skett under kriget eftersom man då kontrollerade trafiken. Området där vi bor var med dåtidens krigsmetoder idealiskt för landsättning av trupper. Vi har också en övergiven minstation som granne.
När jag var fyra eller kanske fem år råkade pappa ut för att benbrott när han skulle hämta hö med häst och släde. På den tiden uppmärksammades även ett benbrott i lokaltidningen. Den första granne som hörde ropen på hjälp var Gottner Berglund som låg i ständig fejd med min pappa och därför inte hjälpte till.
Relationen förbättrades inte av detta. Jag skulle gärna vilja veta bakgrunden.
Benbrottet gjorde att pappa blev sängliggande med gipsat ben och fick en massa tid över att lära sonen ett och annat. Klockan var det första jag fick lära mig och sedan att räkna, multiplikationstabellen och de fyra räknesätten. Han tyckte väl att något skulle vara kvar till skolan så att läsa och skriva ingick inte i hemundervisningen.
Han sköt också en tjäder från sjuksängen genom ett öppet fönster. Släng dig i väggen Runar Sörgaard.
Under och efter kriget var det stor brist på råvaror därför åkte skrotuppköpare runt och köpte upp alla metaller man kunde hitta. Det här fascinerade mig och för lång tid framåt var mitt drömyrke skrothandlare. Än idag gillar jag att köpa och sälja begagnat så allt har inte ramlat bort.
I vår omgivning fanns det inga barn på så nära håll att barnen själva kunde gå emellan. Enda undantaget var en flicka som på somrarna var hos sin farfar i den gamla skolan. Dit kunde jag gå själv det sista året i Orrböle.
På andra sidan Leduån bodde en flicka som hette Gun-Inger Sjöberg hon var ett år äldre än jag och började alltså skolan sista hösten vi bodde i Orrböle. Hennes skolväg passerade vårt hus och på vägen hem stannade hon ofta och hade skola med mig. Jag hängde med bra och hon lärde mig att läsa och skriva, räkna kunde jag ju redan, tack vare pappas benbrott. Tyvärr har jag inte haft någon kontakt med min privatlärare sedan vi flyttade och för ett par år sedan hörde jag att hon avlidit. Ta kontakt med gamla bekanta innan det är för sent, är en sak som jag lärt mig genom att samla in information för den här hemsidan.
Sista sommaren i Orrböle, när jag var sex år hade vi ett föl. Under slåttern en riktigt fin sommardag sprang jag på åkern och lekte med fölet som sprang efter som en stor hundvalp. Plötsligt föll jag och fölet som ju ville undvika att skada mig bromsade allt vad hon kunde med raka framben. Det tråkiga för mig var att hovarna hamnade i ryggslutet på mig och sedan gled uppför hela ryggen. Det blev rejäla bromsspår på ryggen men inga andra skador än sår så det läkte bra, men minnet lever kvar.
Senare på hösten när fölet hade blivit större hade det en egen inhägnad bakom huset. För att skapa litet action lurade jag in en kviga i fölets inhägnad och då blev det fart, jakten slutade med att kvigan hoppade över stängslet. Kor är dumma för jag lyckades lura in kvigan en gång till som slutade på samma sätt. Det här är garanterat ett eget minne och inget återberättat för det här har jag aldrig vågat berätta för någon. Att riskera gårdens djur för lek var absolut inte acceptabelt.
Sista julen i Orrböle fick jag en julklapp som satte spår hos mig i många år framåt. Våra enda grannar var ett äldre par, Emil och Elvira, han var en duktig slöjdare som gjorde olika prydnads och nyttoföremål. På julaftonen var jag ensam hemma, pappa och mamma var i ladugården och skötte de dagliga sysslorna, då bultade det på dörren som öppnades av en stor figur med tomtemask som kastade in ett stort paket. Sex år och ensam hemma blev jag naturligtvis jätterädd och den rädslan satt i länge. Det dröjde många år innan jag kunde ta på mig en tomtemask och titta på mig själv i spegeln. Kvalificerad barnmisshandel med dagens mått. Elvira var så nöjd med sitt agerande att när hon gick till mamma i ladugården för att berätta skrattade hon så att hon kissade på sig.
Det här var den leksak som nästan skrämde livet ur mig.
Under mina första sju år hade jag väldigt lite kontakt med andra barn. Den enda grannen inom syn- och gångavstånd var de barnlösa pensionärerna med julklappen jag beskrev ovan. Undantaget var Gun-Inger min ”lärare” som jag berättat om. Föräldrarna hade gården att sköta och det blev inte så mycket tid över för sonen. Här lades nog grunden till ensamvargen eller den självständiga David som senare växte fram. Man kan säga att jag blev präglad av vuxenvärlden väldigt tidigt.
Den 22/5 1947 gick flyttlasset från Orrböle till Ava per lastbil med Lars Wikman som chaufför. För att hålla lillpojken sysselsatt och ur vägen fick han en gammal väckarklocka, den plockade jag isär och satte ihop ett antal gånger under de närmaste dagarna.
Ava
En ny del av mitt liv startade här, vår familj var nog dåtidens invandrare i byn. Vi hade språket men inga kontakter. Det var ingenting som jag tänkte på då, eller hade problem med. Men på senare tid har jag tänkt en hel del på hur saker och ting fungerade. Mitt minne är mycket bra men jag måste verkligen kontrollera om man hade husförhör 1947 när vi flyttade dit. Det sägs i boken om Ava att det sista husförhöret hölls 1947, men det sägs inget om att målgruppen var den nyinflyttade familjen. En by av den här typen var ett slutet samhälle där släktsammanhållningen var stor. Vissa invandrargrupper som nu kommer till Sverige ligger nog 75 år efter oss i samhällsutveckling och är därför kvar i klansamhällena som påminner om våra gamla byasamhällen.
Som barn var jag fullständigt accepterad av alla andra barn och deras föräldrar men mina föräldrars umgänge styrdes till stor del av om det fanns någon tidigare avlägsen släktrelation. Mamma fick snabbt en väninna i en fru som var född i samma by som hon. Efter några år löstes knutarna upp, men det tog många år innan familjen var helt accepterad. Minnet jag har är att den inflyttade inte respekterades på samma sätt som ”infödingarna”. På minnesstunden vid min mammas begravning ansågs hon vara inflyttad efter 40 år i ett tal av en äldre herre.
Skolformen i Ava var B3 som innebär intagning vart annat år och alla tre klasserna i ett rum med en lärare. Det innebar att jag fick vänta i ett år tills jag var 8 år innan jag kunde börja skolan. Det här måste ha varit det mest långtråkiga året i mitt liv. Jag har inte heller några speciella minnen därifrån, kanske var det så att jag gick i ide. I Ava fanns det några fler barn än i Orrböle. Inom 500 meter fanns det två grabbar i min ålder Sture Noren som tyvärr avled för ett antal är sedan efter en längre tids sjukdom. Sture Sjölund som är min äldsta vän, vi har hållit ihop genom alla år oberoende av hur länge det var sedan vi sågs, vi fortsätter där vi slutade när vi träffas. Ytterligare någon kilometer bort fanns det tre grabbar till.
När jag tänker tillbaka på de första åren i Ava finns det knappast några händelser som är värda att föra vidare, livet för mig var mest som en lång transportsträcka. Jag nördade vidare med frimärkssamling, böcker, modellbygge och Meccano. Visst försökte man mobba mig för att jag var tjock men eftersom jag inte brydde mig så var det mest vissa lärare som reagerade.
Mina skolkamrater från första året
Övre raden: Sture Noren, Åke Berglund, Gullan Lundberg(inackorderad hos Folke Norberg), Gunborg Johansson och vår lärare Maj-Britt Byström. Nedre raden: Sven-Olof Nygren, Kerstin Landby, Ulla Öberg, Bo Adolfson, Sture Sjölund, David Lundberg och Inga Landby.
Mina skolkamrater från andra året
Bortre raden: Ulla Öberg, Sven-Olof Nygren, Sture Sjölund, Gunborg Johansson, Rolf Möller, nästa rad: Inga Landby, Sture Noren, Bo Adolfson, Åke Berglund och närmast. Kerstin Landby och David Lundberg. Lärare det året var: Aline Bjurström
Mina skolkamrater från tredje året:
Bakre raden: Karl-Gunnar Eriksson, vår lärare Ingrid Norgren, Sven-Olof Nygren, Sture Sjölund, David Lundberg, Bo Adolfson, Åke Berglund, Sture Noren. Nedre raden: Inga Landby, Ulla Öberg, Britt-Marie Sjölund, Ingrid Berglund, Aina Olofsson och Kerstin Landby.
Mina skolkamrater från fjärde året:
Från vänster: Bo Adolfson, Inga Landby, Sven-Olof Nygren, Åke Berglund, Kerstin Landby, Aina Olofsson, David Lundberg, Ulla Öberg, vår lärare Sixten Larsson, Ingrid Berglund, Sture Noren, Karl-Gunnar Eriksson och Britt-Marie Sjölund.
Skolan brann sommaren 1950 så vi fick temporärt ha skola i Linnea Norbergs hus till vårterminen 1952 då den gamla skolbyggnaden var renoverad. Linnea Norbergs hus är numera rivet.
Mina fyra år i Ava skola var de fyra sista åren med skola i Ava.
Någon gång under den här tiden lärde jag mig också att simma. Man kan säga att jag är självlärd. Jag gick ensam till en grävd bäck den så kallade ”kanalen”. Jag nådde inte riktigt till botten i mitten, men jag gick så långt jag kunde och tog sedan några simtag så jag nådde botten på andra sidan. Succesivt simmade jag längre och längre. Det finns bättre och mindre riskfyllda sätt att lära sig simma.
Femte klass gick jag i Lögdeå skola och fick börja min karriär som skolbussåkare. Lögdeå skola var också en B skola men snäppet högre en B2 skola med 5e och 6e klass i samma klassrum med gemensam lärare. Min lärare Viktor Sandgren insåg att jag borde kunna ta igen det år jag förlorat på att inte få börja skolan förrän jag var 8 år. Han ordnade så att jag fick tenta in till Samrealskolan i Nordmaling från 5e klass. K-G Wilhelmson skötte tentan och det gick utan problem. Jag har till och med hittat ett betyg från min tentamen. Långt senare när jag stötte ihop med K-G i Nordmaling brukade han påminna mig om att jag var en av de två som lyckats med att tenta in i realskolan i förtid. När han var min mattelärare i realskolan brukade vi ha små tävlingar i avancerad huvudräkning. Hårda och jämna duster. Min förhoppning är att jag ska kunna behålla min tankeskärpa genom åren lika länge som K-G gjorde. Då får jag inte tappa något av skärpan de nästa 10 talet år.
Nu tar vi ett djupt andetag och försöker komma ihåg alla namn efter 70 år. Bakre rad från vänster: Ulla Öberg, Kerstin Landby, Bengt Åberg, Lennart Strömgren, Åke Lundgren, David Lundberg, Ingvar Westman, Tore Nyberg, vår lärare Viktor Sandgren, Gösta Holmberg, Dan Berg, Sture Sjölund och Sven-Olof Nygren. Främre raden från vänster: Marianne Nilsson , Marie Forsberg, Rose-Marie Edström?, Berit Käck, Iris Jakobson , Marie Lindberg, Eva Holmberg, Lilly Söderström, Anita Edlund?, Iris Rönngren, Ingrid Söderström och Eva-Sara Söderström.
I övrigt hände inga större saker, en kuriosagrej är att en av mina klasskamrater klättrade upp på skiljeväggen mellan utedassen för att smygtitta på flickorna. Han tappade taget, föll ned och slog huvudet i den frysta skiten så illa att han fick hjärnskakning och måste uppsöka läkare. Här nämns inga namn.
Samrealskolan
Samrealskolan i Nordmaling var en helt ny erfarenhet, många fler barn/ungdomar och mycket hårdare konkurrens. Nu började också fyra år av skolbussåkande med ungefär 2 timmar varje dag. Bussturerna gick i slingor som började och slutade i Ava. Om man ska var positiv så kostade alla månadskort lika mycket och jag åkte längsta sträckan så jag fick alltså flest kilometer för slanten. Realskolan som kan sägas motsvara dagen högstadium var inte obligatorisk så föräldrarna fick betala skolskjutsen.
Det seriöst positiva är att vi som åkte längst fick en fantastiskt fin sammanhållning. Kjell, Ragnar, Iris, Margita, Inga och jag blev med tiden ett mycket bra gäng som också träffades på flera olika sätt, inte bara på skolbussen. Ragnar och Inga gifte sig några år senare och är så vitt jag vet fortfarande gifta. Kjell och jag var under många år bästa kompisar men har med tiden och olika intressen glidit isär. Jag mycket fina minnen från Kjells föräldrahem: pappa Arthur, mamma Hilda och systrarna Gun och Ulla, dessutom fanns det ofta kusiner och andra ungdomar där. Det är den mest generösa och inkluderade familj jag någonsin har träffat. Här grundlades också min livslånga kärlek till tunnbrödssmörgås med gravlax.
Lugnet i klassrummen och respekten för lärarna i byaskolorna fanns inte på samma sätt i den större skolan. Jag hade oturen att få ett par av de största busarna i min klass. De ene tog sig samman några år efter realskolan, skaffade sig en ingenjörsexamen och ett bra jobb, han dog för ett tiotal år sedan. Den andre blev så småningom präst och när jag träffade honom för ett par år sedan på ett SPF möte försökte han på alla sätt förneka att vi hade haft en gemensam skolgång. Om du som präst inte har den mentala styrkan att prata om ditt eget liv hur ska du då kunna ge stöd åt andra i svåra situationer.
Klassfoto ettan
Övre raden från vänster: Sune Forsberg, Bo-Lennart Mikaelson, Alf Malmgren, Ingemar Areblad, Ivar Tyner, Åke Person, Anders Boström, David Lundberg, Kjell Holmgren, vår klassföreståndare Fred Andersson, mittenraden: Elisabeth Sandström, Aina Levander, Birgitta Rylander, Ingvar Westman, Gunnar Käck, raden längst fram: Anita Landström, Karin Holmer, Barbro Jonsson, Siv Forsberg, Iris Rönngren, Marie Lindberg, Eva Holmberg, Rakel Jonson, Margareta Abrahamson, och Barbro Jacobson.
Klassfoto fyran
Bakre raden från vänster: Kjell Holmgren, David Lundberg, Alf Malmgren, klassföreståndaren Gunnar Sahlin, Bo-Lennart Mikaelsson, Sune Forsberg, Gunnar Hörnlund, Ivar Tyner, mittenraden: Kåre Johansson, Rolf Nordström, Aina Levander, Rakel Jonsson, Ingemar Areblad, Ulf Liljedahl, Anders Boström, främre raden: Barbro Johansson, Margareta Abrahamson, Anita Landström, Karin Holmer, Marie Lindberg, Iris Rönngren, Karin Johansson, Elisabeth Sandgren, Vasti Tegenfeldt.
Klassfotot från tvåan saknar jag och det från trean är inte en gruppbild utan ett ”förbrytarregister” som jag inte vill publicera.
Sommarlovet mellan 3e och 4e klass hade jag mitt första riktiga sommarjobb i timmersorteringen i Lögde älv. Det var tuffa tider för en otränad skolpojke. Cykla en knapp mil till jobbet och vara framme före klockan 7 då arbetsdagen började. Själva jobbet bestod i att stå på pontonbryggor i älven och med båtshake dra in rätt stockar i “ditt” fack. Nästa morgon hade händerna fortfarande formen efter båtshaken och fick brytas raka. Det jag minns mest från det här sommarjobbet var den fantastiska sammanhållningen mellan alla som arbetade där. Det var en salig blandning av människor i olika åldrar och bakgrund som skojade frisk med varandra men alltid hjälptes åt när det behövdes. Bror Jonson från Tosjön är den som jag har de bästa minnena från. En stor råbarkad och bullrig karl som verkligen såg till att nybörjarna togs om hand på bästa sätt. I Tosjön bodde det när jag var dit endast familjen Jonson, platsen ligger minst en halvmil från närmaste grannar.
Skolarbetet rullade på och jag tog min realexamen våren 1957 när jag var 17 år.
Två riktigt stora händelser inträffade under den här perioden först min krossade armbåge som jag har lyft till början av berättelsen för att ge en rättvisande bakgrund.
Två år senare när jag var 15 år dog min pappa. Jag var i skolan när det hände och när jag klev av bussen såg jag i blicken på chauffören att någonting var riktigt fel. Konstigt hur vi människor fungerar jag har ett glasklart minne av blicken från Hans Hägglund när jag klev av bussen. Mina minnesbilder i övrigt är mera diffusa, jag kommer naturligtvis ihåg att vi blev hämtade av Lars och Margit Vikman och fick bo hos dom ett par nätter. Begravningen och det som hände omkring den har jag inget minne av, varför vet jag ej. Däremot bouppteckningen och arvskiftet minns jag mycket väl. Tänk att arvskiften ofta lockar fram det sämsta hos människor. Här stod Gösta som en fura huvudet högre än sina systrar i alla avseenden, jag säger inte mera, fallet är avslutat och alla inblandade är borta.
Efter realexamen tog jag ett sabbatsår från studierna och arbetade hos elinstallatören Hugo Forsberg i Mo. Dåtidens elinstallationer i hus och ladugårdar var inte särskilt avancerade så tekniskt lärde jag mig nog inte så mycket. Vi arbetade också med driften av Lögdeå kraftstation med dagens mått ett riktigt museiföremål med en effekt på 80kW. Nu finns det bara några rester kvar.
Det stora lyftet för mig var det förtroende jag fick. “Det klarar du” och “När du kommer dit ser du vad som ska göras” var ord på vägen när jag cyklade iväg med kabelrullar på styret och övriga prylar i en låda på pakethållaren. Dessa förtroenden byggde upp mig mentalt för hela livet. Tack Hugo!
Min mamma tillsammans med Hugo och Ragnhild Forsberg
Sista sommaren före flytten till Härnösand var jag tillbaka på timmersorteringen, det gällde att tjäna så mycket som möjligt för att klara vintern. Det blev också min sista sommar där, flottningen minskade och därmed behovet av timanställda.
Teknis i Härnösand
För att beskriva de fyra åren på Teknis i Härnösand har jag valt att frångå den kronologiska ordningen och istället dela upp tiden i olika funktioner.
Skolan
Skillnaden märktes direkt, det fanns en mycket aktiv elevorganisation som bl a hanterade:
- Rumsförmedling för nya elever
- Butik för ny och begagnad kurslitteratur
- Nollning dvs inkilning av nya elever
- Arrangerade Luciafesten för avgångselever m fl
- Gav ut tidningen SIGMA till valborg varje år
- Ansvarade för kortegen genom stan för de nya ingenjörerna
Genom rumsförmedlingen fick Ragnar Lindgren och jag ett gemensamt rum på Norra Nygränd i korsningen med Storgatan. Vi delade takvåningen med två andra teknister som hade var sitt rum. Kurt Åke från Vännäs som hade en A-Ford från 1930 som vi la omkull på innegården när han skulle byta vevlager om jag minns rätt. 20 teknister ersätter utan vidare en lyft. Lennart i det andra rummet hade en Dyna Panard med helt andra dimensioner så han bar själv upp motorn tre trappor när den skulle renoveras. Ett litet misstag dock, det blev en smal oljerand hela vägen upp till rummet. Hyresvärdinnan en äldre dam som bodde i lägenheten under oss gjorde att Ragnar och jag flyttade till Vangstagatan 50 vid årsskiftet. Ragnar flyttade vid terminens slut men jag bodde kvar där hela skoltiden.
A Forden med ägare. Jag fick provköra den ett par mil, den äldsta bil jag har kört också den med störst glapp i styrningen.
Nollningen eller ”gasken” som den kallades i H-sand var en slags Förbrödring mellan nya och gamla elever. På vissa skolor har det urartat till pennalism men det var det inte frågan om här.
SIGMA var elevernas egen tidning som gavs ut en gång per år till Valborg och innehöll annonser från lokala företag, diverse teckningar och berättelser samt karikatyrer av samtliga elever i avgångsklasserna. Nivån på annonser och skämt var väl vad vi idag skulle kalla burlesk. Helt klart var KTHs Blandaren förebilden. Jag kommer att lägga ut karikatyrerna från min avgångsklass under fliken Bilder. Varje elev skulle sälja 10 exemplar, vilket var lätt för vissa och svårt för andra.
Kortegerna genom stan med de nyutexaminerade ingenjörerna var en annan stor tilldragelse under året. Definitivt den med största publiken. Jag lägger in några bilder från byggandet och själva kortegen.
Skolarbetet
Studiemässigt blev första året ingen succe, här klarade man sig inte utan ansträngningar. Helt annat tempo och krav än vad jag var van vid. Lärare som redan på första lektionen slog fast att 30% av er kommer inte att klara av första läsåret. Det finns inga som helst likheter mellan den tidens tekniska gymnasier och dagens, utöver namnet. De flesta eleverna hade också arbetat ett eller flera år innan man började plugga. Tio år senare läste jag KTH s allmänna kurs i matematik och konstaterade att den största skillnaden var att lösning av fullständiga 3-grads ekvationer inte ingick i KTH s matematik.
Till detta kom den helt nya miljön, här fanns alla möjligheter att göra något roligare än att plugga. Så det blev tvärstopp, gå om eller sluta.
Eftersom jag visste att jag hade det som krävdes för att klara av skolan om jag skärpte mig så var valet enkelt. Vad skulle jag annars göra?
Det andra året i ettan gick bättre och jag tog mig utan problem vidare till tvåan. Jag hade också fått en större stabilitet i mitt liv. och insett att jag måste arbeta hårt för att komma vidare. Jag hade utvecklat min studieteknik så att jag inför varje prov analyserade ämnet och koncentrerade mig på de delar som skulle löna sig bäst under provet. Ibland var det nästan så att jag skämdes för mina resultat när kamraterna som pluggat mycket mera lyckades sämre. NEJ det här är inte fult eller fusk, det är så här verkligheten fungerar. Att vara förberedd på väsentligheterna är det viktigaste, detaljerna kan komma senare.
En viktig del av min harmoni var också att jag träffat Rigmor som var min flickvän i flera år framåt.
Jag lägger bara ut ett klassfoto från Teknis, jag har så många att de har fått en egen flik under bilder. Mitt engagemang i fotoklubben gjorde att jag skötte en del av fotograferingen och därigenom har en mängd olika svartvita negativ. ”Bara” att scanna och lägga upp.
Klass 3Ek
Bakre raden: Lars Falk, Ulf Wiklander, Krister Lidbaum, Hans Öhrling, Arne Kronström, Stig-Gunnar Wiklund Främre raden: David Lundberg, Josef Kovacs, klassföreståndare Lars Winell, Erik-Olov Clooth, Bruno Werin.
Andra och tredje klass rullade på utan större sensationer jag gjorde stora delar av mitt skolarbete på Rigmors hyresrum där jag var eftermiddagsinackordering enligt tant Ada (Rigmors hyresvärdinna) som var en mycket sympatisk kvinna som också var kassörska på biografen Palladium och därigenom kunde bjuda fattiga studeranden på bio ibland.
Sommarjobben
Tegelbruket i Mo blev första sommarjobbet under Teknistiden. Jobb hela lovet hyfsat betalt men vilket skitjobb. Dammet och bruket trängde igenom allt och gick knappt att tvätta bort. Stå hela dagarna inomhus i en dammig och skitig miljö och flytta takpannor från en maskin till en torkställning. Finns det inget alternativ och man behöver pengarna så OK. Det gav också respekt för de som inte har några andra jobbalternativ.
Den följande två somrarna jobbade jag på Masonitefabriken i Rundvik som blev mycket lärorikt på många sätt. Tekniskt var det ett jättekliv framåt, att få jobba på en riktig industri. Arbetsmässigt var det något helt nytt: “grabben har arbetsdjävulen i sig”, “du förstör ackorden”, “här har det alltid tagit en dag att göra det jobbet”. Det här var några av de tillrop jag fick i början. Efter att ha slipats av mot gubbarna under sommaren, lät det så här mot slutet: “låt grabben tjäna bra på ackordet, det ska räcka hela vintern för honom”. Det blev också ett mycket bra kamratskap. Jag fick mycket tråkningar för att när jag blivit ingenjör skulle jag inte ens hälsa på gubbarna på “golvet”. Så när jag åkte igenom Rundvik några år senare och såg en av mina tidigare arbetskamrater stannade jag och hälsade, då var det han som inte kände igen mig.
Från mina tidigaste barndomsår minns jag min höjdskräck. Jag klarade inte av att gå fram till balkongräcket på vårt hus. Jag jobbade hela tiden med att övervinna rädslan och hade som elektrikerlärling kommit så långt att jag kunde klättra högst upp i en elstolpe med stolpskor. I industrin fanns det utmaningar hela tiden. Greting (gallerdurk) användes överallt i fabriken, så det var bara att bita ihop och kämpa på. Efter första sommaren hade jag övervunnit det mesta av skräcken. Jag tyckte fortfarande inte om höjder men jag klarade av att arbeta på höjd. Första dagen på det andra året med sommarjobb i Rundvik hände en olycka som direkt skickade mig tillbaka till ruta ett. Roger den andra sommarjobbaren skulle klippa luftledningar från en elstolpe med flera luftledningar. När han klippte den första ledningen drog de andra ledningarna omkull den murkna stolpen och han var passagerare på stolpens väg mot marken. Genom att krypa runt till ovansidan klarade han troligen livet men fick mycket svåra skador och blev sjukskriven hela sommaren.
Själv har jag åter lyckats övervinna min rädsla vilket har varit ett måste. I ett stort kärnkraftverk måste du i bland gå på en greting tio våningar över golvet. Jag gör det men det känns i hela kroppen.
Examen
Själva examensdagen följde traditionellt mönster: utsläpp, möte med gratulanter, kortege genom stan, fika hos hyresvärden/ eller familjen, gemensam fotografering och avslutning med middag och dans på S.t Petri Logen.
Ett litet urval av mina bilder från kortegen. Som ni ser är det nu 1962 färgbilder som gäller.
Fotografering efter kaffet hos mina hyresvärdar under tre och ett halvt år. Från vänster min mamma, Rigmor, Sture Sjölund, David L, Allis Marie Sjölund, Svea och Algot Brundin. Algot gick tyvärr bort bara några år senare, då han på sin gamla 98cc motorcykel blev påkörd av en långtradare.
Så var det dags att avsluta tiden på Teknis med gemensam fotografering. Könsfördelningen i dåtidens tekniska utbildning var som synes något ojämn.
Fritiden
Mitt motorintresse har alltid varit stort och jag började med motorcykel så fort jag hade tagit körkort. En begagnad NV 150cc för 200.- var första bågen. Minns att jag höll på att frysa ihjäl första hösten när jag körde hem den till Ava. Jag fick gå in i Stinas affär i Saluböle för att värma mig. 3-4 km kvar och jag klarade inte av att fortsätta. Hösten -59 köpte jag en ny Vespa som var rena drömmen att åka med. Men när jag hade bråttom hem till Vangstagatan efter avslutningen -61 blev det en rejäl vurpa, där jag kom lindrigt undan med ett jack i pannan, rejäla sår på händerna och helt utslitna kläder efter att ha kanat på asfalten. Därefter blev det byte till ”säkrare” fordon med plåt runt om. Goggomobilen var ett fordon som stack ut och gjorde mig känd i hela stan. Vid något tillfälle parkerade snälla kamrater Goggon mellan två björkar, men den var så lätt att jag enkelt lyfte ut framdelen själv. Jag har en bild på detta som jag tyvärr inte hittar. Jag är verkligen tacksam att jag inte skadade mig själv eller någon passagerare med denna konservburk på fyra 10 tums hjul med slitna sommar däck. För att maximera komforten hade jag vintertid en gasolkamin i baksätet, eftersom det praktiskt taget inte fanns någon värme.
Helgerna under de här åren skiftade mellan besök hemma i Ava, åka med Rigmor hem till Nyhamn och att vara ensam i Härnösand.
Redan på första sidan i Tove Alsterdals bok Rotvälta hamnade jag i Bjärtrå. Olof huvudpersonen i boken svängde vänster efter Nordins affär, en väg som visserligen inte fanns på 60 talet, då svängde man vänster efter kyrkan. Men det väckte många bra minnen.
Jag spenderade också mycket tid i skolans mörkrum framkallade och förstorade. Här gällde det verkligen att få pengarna att räcka till film, papper och kemikalier. På Forslunds Foto brukade man kunna göra fynd.
När jag tänker på den här tiden så slår det mig att besöken hos Rigmor betydde så mycket mera än ett besök hos flickvännen. En komplett familj med syskon och andra släktingar i närheten betydde mycket för mig just då. Ju mera jag tänker på de här åren desto mera känner jag hur vilsen och omogen jag var.
En sak jag höll på att missa. Mattanterna Det fanns ett antal små privata matserveringar som serverade lunch och middag till oss som bodde i hyresrum. Du bokade och åt månadsvis på ett ställe. Jag hamnade efter något år hos Agnes på Norra Kyrkogatan 14. En av de mest fantastiska människor jag någonsin har träffat. Vi var ett tiotal som åt där och hon fungerade som en mamma åt oss alla.
I väntan på inryckningen
Efter ingenjörsexamen 1962 mönstrade jag på den gamla skorven Amfred som fartygselektriker. Mina två månader ombord gav mig en snabbkurs i hur missbrukare tänker och lever. Amfred var ett gammalt fartyg i slutet av sin tjänstgöring och då är det tydligen vanligt med en besättning som är i samma skick som fartyget. Dessa månader gav mig en ovärderlig insikt i mänskliga problem och verklig sammanhållning. Hamnstäderna visar också en helt annan verklighet än turistbroschyrerna.
De sista grabbarna jag skulle mucka gräl med och de första jag skulle be om hjälp vid ett gräl.
Nästa arbete i väntan på den militära inryckningen i oktober var ett lärarvikariat i Söderhamn. Att gå från en ytterlighet till en annan. Jag undervisade i matte, fysik och kemi på högstadiet och i första ring. Min minnesbild är att det fungerade bra. Att jag var nära eleverna i ålder gjorde att jag kom ihåg tricken och inte gick att lura. Eleverna testade mig genom att vara överdrivet artiga när vi möttes på stan till exempel. Söderhamn gjorde verkligen skäl för sitt öknamn ”döderhamn” där hände verkligen inte mycket. En klass visade sin uppskattning genom att skicka ett julkort underskrivet av alla elever. Finns naturligtvis kvar i mina samlingar.
I konungens tjänst
I oktober blev det så äntligen dags att rycka in till militärtjänst. Det började med två månader på KA4 i Göteborg. Vi var ett dussin rekryter som ryckte in samtidigt för att specialutbildas till artilleritekniker och maskinister. De två månaderna på KA4 var en ren grundläggande militärutbildning, skjuta, uppträda i uniform och andra nyttigheter. Efter den utbildningen befordrades vi till korpraler och fick efter juluppehållet fortsätta på KA2 i Karlskrona. På KA2 var inriktningen på tekniska kunskaper för att i ett skarpt läge kunna serva artilleripjäser eller fungera som maskinist på ett fartyg eller i ett bergrum.
På dessa månader fick jag verkligen lära mig varför Karlskrona kallas ”pinan” av alla som gjort sin värnplikt där. Som tur var kunde jag vara ett antal helger i Linköping hos min kusin Sten och hans familj. En av kompisarna kom från Åtvidaberg och plockade in fyra grabbar i sin Renault CV4 och puttrade till Östergötland. Vi hade rätt till fri resa och 24 timmar i hemmet var annan månad. Resorna skulle göras med reguljära transporter så det blev ganska lång restid för oss som hade långt hem. Rekordet togs av Kurt-Allan som kom från en by utanför Överkalix, han fick mycket tid hos sin flickvän som studerade i Uppsala. När Rigmor tog studenten den här våren ansökte jag om permission för att resa dit men fick avslag. Jag stannade ändå de dagar extra som behövdes för att få vara med och räknade med att ta konsekvenserna. När jag vid återkomsten anmälde mig på expeditionen och fick frågan: ”var har Lundberg varit i två dagar” svarade jag ”jag fick avslag på min permissionsansökan så jag tog ändå ledigt” Svaret blev något oväntat ”tyst prata inte med någon och gå direkt till sjukan” efter en stund kom jag tillbaka med ett sjukintyg för de dagar jag varit borta och allt var frid och fröjd. Fanjunkaren på expeditionen slapp en massa arbete och jag slapp sitta i ”buren”.
I början av juni fick vi lämna KA2 och åka till Berga söder om Stockholm för ett par veckors brandmannautbildning bl a fick vi prova på rökdykning, en mycket värdefull kunskap.
Nu blev vi befordrade till furirer och utplacerade på våra förband. Det fanns två platser på KA5 i Härnösand men vi var tre norrlänningar som ville dit men eftersom jag hade starka knytningar till Härnösand kom jag överens med Wikström från Kalix att han tog KA3 på Gotland. Ett par veckor senare drunknade han och och en kille till när de firade midsommar i en lånad segelbåt. Det här tog mig hårt, hur stor indirekt skuld hade jag? Dessutom var det den första kompisen jag förlorade. Det här var nog min först riktiga ”käftsmäll”.
Några år senare när jag var på repmånad på KA2 fick jag direkt från ansvarigt befäl reda på hur olyckan hade gått till. Då minskade mitt eventuella ansvar men det var fortfarande en tragedi. Det som presenteras offentligt är oftast snyggare än verkligheten.
Tjänstgöringen på KA5 var till största delen ren semester, åka båt i skärgården är aldrig fel. Största delen av tiden var jag placerad på landstigningsbåt nr 217, vi var tre man i besättningen en stamanställd skeppare, en värnpliktig matros och jag som maskinist. Vi var i ungefär i samma ålder och vi fann direkt varann. Båtturerna bestod ofta i att bogsera ett mål som beskjuts med artilleri från land vilket ju bara ökar spänningen. Ett exempel på ren nöjestripp är när vi körde fram och tillbaka en halv dag utanför Hemsön i mycket grov sjögång för att skepparen ville få målet att välta. När vi kom iland fick vi veta att sjögången var så grov att varken båten eller målet hade synts på radarn.
Mitt i sommaren var det två veckors ”skördepermis”, jag lyckades få jobb som stuvare i Rundvik. Ett riktigt tungt kroppsarbete för mig som otränad, jag kämpade och klarade två veckor men hade det varit en dag längre tror jag inte jag hade överlevt. På den tiden jobbade man på lördagar också.
Tillbaka till KA5 där allt rullade på i maklig takt. Man brukar säga att militärer väntar på order och när man har fått en order då väntar man på kontraorder. Hösten kom och båtarna togs upp på land. Då fick jag istället uppdatera ritningar på Härnö fästning. Ett vettigt ingenjörsjobb 8-17. Två stora händelser inträffade under hösten.
Jag hade en mycket tung resa till Uppsala där, Rigmor studerade, och avslutade vårt förhållande. Vi hade succesivt glidit isär, vad som är rätt eller fel får vi aldrig veta.
Den andra var min fotledsskada som fick ett lyckligt slut trots sämsta tänkbara förutsättningar. Jag hade kommit tillbaka från Härnön, lämnat litet prylar högst upp i kasernen och skuttade nedför trappan för att gå till mässen och äta middag. Skuttandet gick riktigt illa den här gången då jag missade nedersta trappsteget. Ledkulan i fotleden pressades genom ledbanden och skinnet, för att sedan maximera eländet så hoppade den tillbaka och skinnet följde med in i leden. Ambulansen kom snabbt och när jag var lastad fick jag frågan ”vart vill du åka Lasarettet eller Vanföret”? Rätt svar var Vanföret som jag visste. Då var Vanföreanstalten en av de absolut bästa ortopedklinikerna i landet. Härnösands sjukhus var ett undermåligt sjukhus. När vi kom fram var alla dagens operationer klara och personalen var kvar men redo att gå hem. Det blev övertid. Snabbt och effektivt tog man hand om mig tog kanske bara en timme innan jag låg på operationsbordet, hur lång tid själva operationen tog har jag ingen aning om.
Vaknade upp morgonen därpå på en avdelning, med högerbenet i sträck och foten högt. Jag fick ligga så kanske en vecka, tillräckligt länge för att hinna få ett gallstensanfall, vilket ju inte är en höjdare i vanliga fall men med benet i sträck kan jag försäkra er att det är mycket värre. Läkaren som var ansvarig för avdelningen ordinerade värktabletter, då räddades jag av en äldre nattsköterska som förklarade att håll ut till 20.00 då går han hem och jag har ansvaret då ger jag dig en spruta så att du kan sova hela natten. O, vad jag älskar den sköterskan.
En av mina mera perifera bekanta som jag några gånger hade skjutsat i hans bil så han kunde supa, kom på besök med en kasse med starköl. ”Du förstår att jag är bättre på öl än frukt eller blommor” Kassen åkte snabbt in i skåpet tills den fick följa med en annan besökare ut.
Jag vann också korridormästerskapet på kryckor.
Efter ett par veckor blev jag utskriven och kunde återvända till KA5. Då var det bara någon vecka kvar till utryckning. En utryckning som höll på att sluta illa, Petterson och jag lämnade tillbaka all utrustning och det var frid och fröjd tills kaptenen ville se kvitto på återlämnade vapen. Eftersom vi inte hade kvitterat ut något vapen kunde vi inte lämna tillbaka något. Oj vilken utskällning vi fick men när han började gorma om bestraffningar grep fanjunkare Skommar in och lugnade ned situationen.
Trots gipsad fot kunde jag ta tåget till Stockholm för intervju på Örlogsvarvet. Jag måste ju ha ett jobb när sjukskrivningen upphörde. Efter ett par veckor i Ava var det dags för återbesök på Vanföret. Här tog man av gipset och sen skulle jag in till Överläkaren, jag haltade fram till dörren med hjälp av en krycka. ”Ställ kryckan, du har inget gips och gå hit”. På något sätt klarade jag de kanske fem metrarna till hans skrivbord, där han förklarade att det inte behövdes gips längre men att nu var det upp till mig att jobba själv. Styrkt av detta promenerade jag till taxistationen, som då låg vid Nybron, och tog en taxi hem till Ava. Jag kom dit med en sko och åkte därifrån med två skor. Ytterligare ett av livets stora mysterier.
Resten av året använde jag till hårdträning av fotleden. På den tiden fanns det inga sjukgymnaster eller rehabkliniker då var det bara eget hårt arbete som gällde. Och som jag arbetade, endast när jag inte klarade smärtan vilade jag.
Slutsatsen efter 60 år är att det här var en enormt väl genomförd operation som tillsammans med en, för den tiden, ovanligt kort tid med gips gav resultat. Dessutom bidrog säkert också min intensiva träning.
Nyårsaftonen den 31/12 1963 tog jag nattåget från Nyåker till Stockholm.