Pappa
Min pappa föddes 1887, hans föräldrahem låg i Örträsk och var rivet före min födelse, jag vet var det låg och vissa rester av grunden finns kvar idag. Livet var hårt på den tiden och redan som barn fick han börja att arbeta i skogen. När han var 13 år högg han sig i höger knä med yxa så illa att benet efter det var rakt. Från 13 års ålder var han alltså svårt handikappad. Det här är vad han själv har berättat för mig, jag vet att det finns andra versioner om hur skadan uppkom men jag har ingen anledning att tvivla på hans egen berättelse. Fram till att han köpte bondgården i Orrböle 1921 arbetade han som skogshuggare och skötte sina föräldrars jordbruk. Timmerhuggning på den tiden var ett oerhört tungt arbete inga motorsågar eller andra tekniska hjälpmedel.
Den 24/9 1916 gifte han sig med Anna Nyman född den 4/9 1896 i Öreström, Bjurholm. De flyttade till gården i Orrböle 1921 och fick följande barn:
| Märta Viola | 1917-02-04 Örträsk | gift Andersson | 1985-02-06 Nordmaling |
| Gösta Maurits | 1918-02-04 Örträsk | 1999-11-26 Lycksele | |
| Ingrid Kristina | 1919-08-07 Örträsk | gift Johansson | 1997-05-06 Nordmaling |
| Anna Margit Maria | 1921-07-30 Orrböle | gift Wikman | 2008-04-04 Nordmaling |
| Karin Ottilia | 1923-03-07 Orrböle | gift Dahlgren | 2012-01-07 Lycksele |
| Astrid Margareta | 1927-07-25 Orrböle | gift Nyberg | 2021-07-16 Nordmaling |
Hustrun Anna dog den 8/5 1930 och lämnade pappa med 6 minderåriga barn det yngsta inte ens tre år. Med dåtidens sociala skyddsnät såg pappa ingen annan utväg än att placera ut barnen till olika familjer. För barnen måste detta har varit ett fruktansvärt trauma, först förlora sin mamma och sedan flytta till en helt ny miljö. Alla tog sig dock igenom svårigheterna och fick bra liv som vuxna. Nästan hundra år senare är det svårt att föreställa sig situationen och vilka möjligheter pappa hade att lösa det på något annat sätt. Jag dokumenterar bara jag dömer inte.
För att ytterligare lägga sten på bördan så brann huset i Orrböle ned 1933. Så här långt har jag inte lyckats få fram någon information om branden. Branden gör också att alla minnessaker före 1933 saknas.
Mamma
Mamma föddes 1900 och med sex månaders marginal undkom jag att båda mina föräldrar var födda på 1800 talet. Hon var yngst i syskonskaran eftersom hennes yngre syster dog som spädbarn. Som yngsta barn blev det hennes lott att stanna kvar hemma och ta hand om föräldrarna även om hon själv ville följa sina äldre syskon Karl och Jenny och emigrera till Amerika.
Hennes bror Oskar tog senare över ansvaret för föräldrarna och bosatte sig på hemstället med sin familj så hon kunde börja på Frösöns mentalsjukhus den 1/7 1926.
Kort därefter dog morfar den 19/2 1927 Efter hans död flyttade mormor till Mo Lögdeå. När har jag inte lyckats få fram men det saknar kanske betydelse. Det sorgliga här är att Oskar dog den 9/4 1930 endast 33 år gammal av blodförgiftning. Mormor dog ett halvår senare.
Intressant kuriosa är att Oskar arbetade åt Forsbergs Åkeri i Mo där Hugo Forsberg var delägare. Samma Hugo Forsberg som senare drev elinstallationsfirma där jag arbetade ett år 1957-58. Elfirmans verkstad och lager var i samma stuga som min mormor hade bott i en gång i tiden.
När Umedalens mentalsjukhus byggdes 1934 flyttade mamma dit för att komma närmare hembygden. Båda dessa mentalsjukhus är nu nedlagda och ombyggda till kontorshotell. Som ren kuriosa kan nämnas att jag själv på 90-talet har arbetat kortare perioder i båda dessa.
Det här är valt ur en bunt på ca tio olika papper som reglerar flytten mellan två olika statliga verksamheter på den tiden. Då hade man järnkoll på personalen, om man hittade rätt i alla pappersbuntar.
På sjukhusen bodde majoriteten av personalen i personalbostäder och åt i matsalen. Mamma längtade efter en familj och ett eget hem. Via kontaktannonser träffade hon min pappa som då var änkeman.
Mina föräldrar
Enligt vad jag kan förstå gick det till såhär när bonden från Orrböle raggade upp mentalsköterskan från Umedalen. Jag har hittat den här annonsen plus några brev som stöder mitt antagande. Det var ju så här det gick till före ”bonde söker fru” och internetdejting. Bröllopsfotot som jag hittade i botten av en kartong med andra foton ser ju inte särskilt uppsluppet ut. Jag hade faktiskt inte sett bröllopsfotot tidigare. Det var aldrig uppställt i hemmet.
Vigsel 1936-10-06
För min mamma måste detta ha varit en enorm omställning. Från en anställning med fasta arbetstider, ett modernt boende med mat i personalmatsalen och en fast lön till bondmora.
Den bistra sanningen var att hon inte hade behövt laga mat på mer än 10 år. Till det kom att mottagandet från pappas döttrar i vissa fall inte var det bästa. Hon kände sig inte välkommen hos alla.
Ytterligare ett fruktansvärt hårt slag var när min storasyster Eva dog endast ett par veckor efter födseln.
Pappas år efter flytten till Ava
Försäljningen av hemmanet i Orrböle och flytten till Ava gjordes på grund av pappas problem med hälsan, han orkade inte längre med det tunga slitet med att vara bonde. Men i Ava arbetade han ändå hårt med att göra i ordning tomten. Han grävde själv med spade ett ca 50 kvadratmeter stort potatisland, där de uppgrävda stenarna räckte till en rejäl stenmur längs hela ena långsidan. Större stenar som han inte orkade hantera, tippade han ned i en grop som han grävde vid sidan av stenen. Ett riskfyllt arbete eftersom gropen måste vara ordentligt djup för att få ned stenen under odlingsdjupet. Han odlade också svarta vinbär som han sålde till en uppköpare i Umeå. Som mest hade vi 50 svarta vinbärs buskar på tomten.
Han sökte på de rullstensfält som finns i skogen någon kilometer från huset och valde ut och bar hem två runda stenar som prydde våra grindstolpar. I en gammal ryggsäck kånkade han hem dessa stenar trots sitt styva ben.
Gissningsvis väger varje sten 10-15 kilo och är i det närmaste perfekt runda. Tänk er först hitta stenarna och sedan bära hem dom genom skogen.
Pappa hade några favorituttryck som han ofta använde:
- Den late bär hellre ihjäl sig än går två gånger
- Det är bättre att en får leva än att två ska dö
- Det enda den fattige har är pengar
- Ha alltid pengar med dig annars pissar hundarna på dig
Mammas år efter flytten till Ava
Mamma som redan innan hon gifte sig hade handarbetat flitigt etablerade redan före flytten till Ava kontakt med Hemslöjden i Umeå. Efter flytten gick hon några veckor på kurs i Umeå och arbetade sedan som väverska på distans åt Hemslöjden. De höll med vävstol och material och hon fick betalt per vävd meter. Efter ett antal år blev hantverksmässig tillverkning utkonkurrerad av industriellt tillverkade textilier, då upphörde samarbetet med Hemslöjden och hon drev sedan allt i egen regi. Med en stor och ständigt växande kundkrets
Att väva i litet större skala kräver oerhört mycket mer arbete än att sitta i vävstolen. En tillverknings industri i liten skala. Utöver själva vävstolen med utrustning skedar, solv mm behövs en varpa och en spolmaskin.
Varpan konstruerade min pappa och snickare Eriksson i Ava tillverkade den. Omkretsen var ca 6 meter och höjden blev vad som var praktiskt möjligt i vårt kök. Upptill var den lagrad i en träkloss som fästes i taket med en skruv, lämnade ett minimalt hål när varpan togs bort. Nedtill var det ett stift som lagrades mot en femöring som satt i en stor träkloss som inte var fäst i golvet. Brädorna för att vända varpen uppe och nere fästes med skruv och vingmuttrar. Som 15 åring efter min pappas död, klarade jag av att sätta upp eller ta bort varpan ensam på några minuter. Till varpningen hörde också ett ställ för garnet som hasplades av sina bobiner. Om jag kommer ihåg rätt var den längsta varpflätan som min mamma varpade 90 meter.
Allt garn som användes måste också spolas upp på små bobiner av papper. Ett otroligt slitjobb att sitta och veva en liten spolmaskin. Jag byggde en eldriven spolmaskin med elmotor från en gammal symaskin, hastigheten reglerades med fotpedal. Idag finns det säkert elektriska spolmaskiner att köpa. Ett tips till dig som väver: papper i rätt storlek för spolrör delas ut gratis vart fjärde år under namnet valsedlar. Även Annika Strandhälls fungerar.
En annan viktig sak är att beräkna hur många trådar du behöver i varpen för olika mönster eller kombinationer av mönster. Efter pappas död var det jag som beräknade alla hennes vävar, de flesta var nog per telefon. Tills hon en dag när vi satt tillsammans och räknade ställde rätt fråga ”hur gör du?”. Jag visade och på ett par minuter visste hon hur man gjorde. Folkskolan i Baggård omkring 1910 var nog ingen höjdare, närvaron var nog inte den bästa heller. Hon hade klarat sig större delen av livet med plus, minus och en extremt bra huvudräkning. Tyvärr verkar en stor del av dagens unga ha ännu större brister på kunskap.
Mamma blev änka 1955, jag flyttade hemifrån 1958 och sedan bodde hon ensam i huset i Ava fram till 1985 då hon flyttade till Strandholmens äldreboende. Hon trivdes verkligen med att bo ensam och väva, när och så mycket hon ville. Jag höll kontakt genom att ringa någon gång per vecka och även andra i släkten hade också regelbunden kontakt med henne.
Speciellt sedan jag själv blev äldre har jag funderat mycket på hur hennes liv var. Genom vävningen hade hon full sysselsättning och den krävde också att hon var i ständig rörelse. Dessutom var hon hela tiden behövd, genom att det mesta som hon vävde redan var beställt och någon väntade på att hon skulle bli färdig. Genom vävningen fick hon också kontakt med många människor i ett ständigt ökande kontaktnät. Det som verkligen överraskade mig var att hon var så stor kund hos garnleverantören att de ringde upp och diskuterade olika erbjudanden. Egentligen är det här en summering av förutsättningarna för ett bra pensionärsliv: sysselsättning, fysisk aktivitet och social aktivitet.
De sista åren hon bodde i Ava hade hon hemsamarit. Redan då var kommunens utbud av personal mycket blandat, från de extremt svårsysselsatta till de som var perfekta för uppgiften. I dag har situationen blivit mycket värre genom tillflödet av invandrare med mycket bristfälliga språkkunskaper. En som var perfekt för uppgiften och som min mamma trivdes mycket bra med var Elaine Landby. Jag känner att min mamma skulle ha önskat att jag namngav henne.
Du måste ha starka nerver om du ska bo ensam så nära naturen. En natt vaknade hon av ett kraftigt ljud från andra sidan ytterväggen, efter några minuter blev det tyst. Nästa morgon kunde hon se att det var en älg som hade stått och gnuggat pälsen mot husknuten.
Efter flytten till Strandholmen gick det tyvärr snabbt utför, utan sysselsättning och eget ansvar tog demensen över. Den pacificering som ett äldreboende innebär har klara risker. Min slutsats blir att ju längre du kan hålla dig borta från åldringsvården desto bättre.
