Annandag jul 2004 glömmer vi aldrig, då satt vi i vårt ombonade vardagsrum och följde på TV katastrofen som utspelade sig i Thailand. Vi såg platserna som vi besökt vintern innan spolas bort av tsunamin. Tänk om vi hade varit där, och vad händer med de underbara personer som vi hade lärt känna. Intet öga var torrt.
Vi hade nästa resa till Thailand redan bokad till den 17/1 2005 alltså bara ett par veckor senare. Men eftersom vi hade besökt västra sidan året innan hade vi bokat Samui och Lanta den här gången. Samui var inte drabbad alls och Lanta bara marginellt drabbad.
Koh Phra Thong är nog en av de absolut finaste platserna vi har besökt i Thailand. Krathom Moken var en magiskt fin resort. Att den inte har byggts upp igen efter tsunamin gör att jag gissar på att det var ett svartbygge.
Det här är vad som återstod när jag fem år senare hade samlat kraft nog för att orka återvända vilket jag gjorde genom att hyra en fiskare med båt från Koh Koh Kao. Var han ansåg om min intelligens kan vi ju fundera över, hyra en båttur på att par timmar och sedan gå iland och ta ett par bilder. ”Tokiga turister som har mera pengar än förstånd” För mig var det dock viktigt.
Nästa plats vi stannade på resan före tsunamin var Khao Lak. Där hyrde vi en enkel bambuhydda på stranden, vid högvatten var det ca 5 meter till vattnet från stugan. Men det som kändes värst var att vi åt middag i två veckor varje dag på samma restaurang och blev vänner med ägaren och hans familj. Sand and Sea låg direkt på stranden i en gammal trälänga där det också fanns ett par butiker. Den trälängan var troligen en av de första byggnaderna i Khao Lak.
Ungefär samtidigt som jag besökte Koh Phra Thong var jag också i Khao Lak och sökte efter vad som hade hänt med Sand and Sea och lyckades hitta den tidigare ägaren i sitt ”nya” Sand and Sea. Familjen hade klarat sig eftersom tsunamin var på morgonen innan de var på plats i restaurangen men uppenbarligen var han själv helt knäckt så jag åkte snabbt vidare. Hellre nyfiken än plåga honom.
Att besöka Thailand någon månad efter tsunamin
Några veckor efter tsunamin landade vi på Samui som var helt förskonad från tsunamin på grund av läget. Däremot var ön helt överbefolkad av turister, köer och trängsel överallt. När vi efter någon vecka fortsatte till Lanta där det var helt tomt på turister trots att ön hade mycket lindriga skador. Vårt gamla stamställe på Long Beach var lätt tilltufsat men fungerade som vanligt, vi sponsrade några vilstolar för att hjälpa till med upprustningen.
På stränderna går det ett antal försäljare med stora klädbalar på ryggen för att sälja till turisterna. Men när det inte finns några turister vad gör man då? Man kämpar på, en thailändare tigger inte. Vi hade en kvinna som passerade oss dagligen, vi erbjöd henne att sitta med oss i skuggan vi stödköpte av hennes tyger och prutade bara litet och det var OK. Att bjuda henne på mat gick inte, ett glas vatten kunde hon ta emot men där gick gränsen. Så höll vi på hela tiden vi var där. Nästa år när jag gick på Long Beach hörde jag plötsligt någon som ropade ”papa papa” och där kom hon galopperande med sitt stora paket på ryggen och gav mig en bamsekram. Då fick jag kvittot på att vi hade behandlat henne med respekt året innan. Det är oerhört sällsynt att thailändare kramas offentligt.
En annan speciell minne från det året är när vi åkte till Phuket för att boka biljett till Korea för att Sue skulle hälsa på sin mamma. Vi hade hittat ett hotell en bit från stranden i Patong som hade klarat sig i det närmaste oskadat. Vi sov utmärkt hela natten men när jag slog på CNN på morronen för att se vad som hade hänt i världen, så var den stora nyheten att alla i Phuket hade evakuerats till bergen under natten efter ett tsunamilarm.
Slutsatsen
Det här visar hur små marginalerna mellan liv och död är, hade vi varit fel plats vid fel tillfälle hade vi inte överlevt.
Därför lev idag medan du kan i morgon kan det vara för sent.