För att alla ska förstå skillnaderna mellan dagens samhälle och det jag växte upp i inleder jag med två berättelser om hur verkligheten var på landsbygden i min barndom:
Under sportlovet vintern 1953-54 skulle jag åka skidor tillsammans med en kompis, tidigt på morgonen åkte jag ut ensam för att testa skidorna. Oturen var framme, jag vurpade och landade med armbågen mellan kroppen och en sten som fanns under det tunna snölagret. 13 år och ensam i skogen då är det bara att bita ihop och ta sig hem. Väl hemma konstaterade föräldrarna att det är allvarligt och pojken måste till sjukstugan. Men bussen går ju snart så pappan och sonen åkte buss i 15 km till Nordmaling där det blev taxi till sjukstugan. Efter röntgen konstaterade läkaren att det var en stor fraktur på armbågen. Det enda man hade resurser att göra på sjukstugan var att gipsa armen rak för i det läget hölls bitarna på plats. Det förslaget var inget som föll i god jord hos min pappa som hade en livslång erfarenhet av ett rakt ben. Så det blev taxi till lasarettet i Umeå. Där blev jag inlagd och opererad. Jag fick en decimeterlång stålspik inopererad för att hålla bitarna på plats i armbågen. Efter någon vecka fick jag åka hem, troligen blev jag hämtad.
Ett par månader senare var det dags att ta bort spiken. Jag åkte ensam till lasarettet utan problem med bussbyten och annat. För själva utdragningen av spiken blev jag lokalbedövad, sedan gjorde man ett snitt i huden och kopplade en liten vinsch till en ögla i spiken och började veva ut den. När den hade kommit ut ett par centimeter sprack öglan, då tog sköterskan ett stadigt grepp om handleden och läkaren drog ut spiken med en tång. Hela denna process gjordes med lokalbedövning och jag kunde se allt som gjordes. Mina verkliga problem kom på hemresan när lokalbedövningen släppte. Tänk er själva 13 år ensam på en buss med en timmes bussresa kvar och en djävulsk smärta.
Stålspiken var länge en påminnelse om en mycket obehaglig upplevelse, men har tyvärr blivit bortstädad.
Efter att jag hade skrivit detta hittade jag en liknande händelse från grannbyn Rönnholm ungefär 10 år tidigare. Här kopierar jag två sidor ur min vän Sigvard Fällmans bok ”Från Skåpen till Kvillskär”. Sigvard finns tyvärr inte längre med oss och jag hoppas att kopiorna uppfattas positivt och inte som ett intrång i upphovsrätten.
Jag är helt övertygad om att dessa två berättelser från hur verkligheten var för 70-80 år sedan inte är unika. Så här var förhållandena på den svenska landsbygden då.