Vi hade under ett par år sökt en sommarstuga i området runt Ava. Sommaren 1988 fick vi låna Sjölunds stuga ett par veckor och hade den som bas för vårt sökande. Men vi hittade inget som var intressant. Riktigt bra lägen kommer sällan ut på den öppna marknaden. Sommaren därpå fyllde min vän Sture Noren 50 år och jag bestämde mig för att oanmäld åka dit och gratulera. Jag sov över hos Sture Sjölund och där såg jag av en händelse en annons i VK som var högintressant. MoDo Semesterstiftelse sålde en stuga i Salusand på anbud. Till visningen ett par veckor senare flög Sue och jag upp, hyrde en bil på Gideå flygplats var med på visningen och åkte tillbaka samma dag. Vi var båda helt överens: det huset ska vi ha. Sluten budgivning hur mycket ska man bjuda? Jag försökte på olika sätt få fram ett rimligt värde, men varken banker eller mäklare gav några vettiga råd vilket jag förstår. Eftersom vi inte ville missa den här unika möjligheten återstod bara en sak, titta i spargrisen hur mycket kan vi betala. Så vi lekte ”tokiga stockholmare” och la ett bud som sannolikt var dubbelt så högt som det näst högsta. Trots det höga budet tog det flera veckor efter anbudstidens utgång innan vi kunde få ett köpebesked. Det här tolkar jag som att någon med kontakter försökte ”fulspela”. Jag kommer att försöka ta reda på sanningen bakom.
Här kommer det bilder och beskrivning av utvecklingen.